Nu sitter jag i skolan och har pluggat lite. Ska egentligen åka hem, men vill inte ut i kylan igen. Det är så himla jobbigt att frysa. I alla fall inomhus. Jag är väldigt varm av mig och tycker inte om att ha flera lager kläder och så där, så därför sitter jag här i min t-shirt och skallrar tänder. Nej, nu överdrev jag, men det är verkligen så att jag fokuserar så mycket på att undvika att bli varm och svettig att jag dels glömmer bort att en faktiskt kan frysa ibland och dels hur obekvämt det faktiskt är att frysa. Kanske inte ska vara så dömande mot folk som är frusna av sig, haha. Vet inte vad jag ville säga med detta riktigt, men jaja.

   Läste nån artikel för ett tag sedan om att kvinnor är känsligare för kyla än män men att temperaturen på arbetsplatser är inställda för "mäns temperatur" eller nåt, så kvinnorna går runt och fryser. Jag ba "lol, that's so not me". Haha, alltså, jag är så jävla taskig, det är helt otroligt xD

   Jag dööööör! xD Nu blir det ämnesbyte deluxe här men det här var bara för roligt för att inte berätta. Sitter i skolan som sagt, i en av en rad soffor framför ett fönster. I soffan bredvid mig sitter några andra som också pluggar. Plötsligt ser jag i ögonvrån (var på väg att skriva "i ögonbrynen" ^^) något svart som "reser sig"(?) från golvet. Först tänker jag "Äh, det var bara inbillning", men ser fortfarande den där rörelsen och får typ panik och hoppar till, innan jag inser att det är killens ben som han lyfter från golvet. Vet inte vad jag trodde att det var, en orm eller nåt? Men blev skiträdd i alla fall xD Det där make:ade säkert ingen sense alls för er, men kan inte förklara bättre.

   På tal om det, kan berätta om en liknande händelse från i somras:

   Jag sitter i min säng när jag plötsligt hör ett slingrande ljud från golvet under sängen. Min fantasi går in i overdrive och jag tänker "Är det en orm under min säng? o.o". Den rationella delen av min hjärna tillrättavisar mig bestämt: "Men hur dum i huvudet kan du vara, självklart är det ingen orm under din säng, hur fan skulle den ha kommit dit i så fall?". Det slingrande ljudet hörs igen. I panik reser jag mig från min säng och rusar ut från mitt rum.

   Camilla är i hallen på väg ut. Jag berättar om det slingrande ljudet och hur löjlig jag är som tror att det är en orm och försöker skratta bort det. Hon skrattar lite också och börjar gå. Jag stoppar henne precis innan hon går ut - "Vänta, snälla, kan du bara kolla under min säng?" (Jag var verkligen skiträdd på riktigt, trots att jag egentligen så klart visste att det var en helknas tanke som letat sig in i min hjärna). Snäll som hon är gör hon det trots att det är så himla löjligt av mig.

   Det är förstås tomt därunder och hon går. Det är då jag tittar mot mitt fönster och inser att det "slingrande" ljudet är min neddragna rullgardin som släpar mot fönsterbrädan när det blåser genom det öppna fönstret. Ja, detta hände på riktigt. Ibland tänker jag att min ormfobi kanske inte är så stark ändå, men när såna där saker händer inser jag ju att jodå, den sitter rätt hårt den där rädslan.

   Jag tycker väldigt mycket om att skriva på mammas dator av någon anledning, knapparna är sköna eller nåt, jag vet inte. Så möjligheten finns att jag kommer att vara lite mer aktiv på bloggen framöver. Men ska förstås inte lova någonting ;) Puss på er!