Hallå alla där hemma i stugorna! Eller därborta i Amerikat eller vart ni nu än må vara! Nu ska jag berätta vad som har hänt i mitt liv sedan jag sist skrev här. (Alltså börjar vi Söndag 9/4)

Åkte på konfirmandläger på söndagen. Som ledare då, förstås. Något jag har glömt berätta här i bloggen är ju att jag sedan slutet av februari har varit timanställd i kyrkan som fritidsledare för att täcka upp efter en som slutat fram tills att den nya människan börjar. I alla fall, tillbaka till berättelsen.

   Vi var först på Boda Borg. Det är så kul, men också en något obekväm påminnelse om att jag varken är stark eller smidig, lol. Jag var minst sagt mörbultad efter dagen där. Slog mig blodig på ena knät, igen. Alltså tredje gången på ett halvår. Vad gör jag med mitt liv? 

   När vi hade lekt färdigt på Boda Borg åkte vi vidare till lägergården, som väl egentligen var mer ett hotell och så var vi där och hade det skoj fram till Onsdag morgon, som inte började något vidare för mig.

   Vaknade vid ungefär halv 4 av att jag mådde illa och var jättekissnödig. Det senare kunde jag ju göra något åt rätt enkelt, men i övrigt blev det att ligga i sängen och lida ett tag innan jag somnade om. Var inte alls sugen på frukost på morgonen men åt lite ändå. Sedan hade vi morgonbön och städade och sen åkte vi hem.

   När jag anlände hemma la jag mig på min säng med intentionen att lyssna på pod och vila ett tag. Vaknade 3 timmar senare. Liiite längre än vad jag hade tänkt mig. Nåväl. Sen kollade jag på YouTube och åt godis. Senare på kvällen insåg jag att jag naturligtvis hade blivit smittad av förkylningen som var och varannan konfirmand på lägret verkade lida av.

   Så sedan följde en låååång sängvila och en rejäl jävla förkylning innan jag i tisdags orkade ta mig tillbaka till livet igen. Fortfarande inte återställd, men bättre i alla fall. Och idag är det torsdag och förkylningen håller fortsatt i sig. Good times!

   Hur har ni haft det i påsk? :D

Jag vet inte om jag egentligen har något att säga, men jag började känna mig lite ledsen och då får jag ofta impulsen att blogga av någon anledning, haha. Och så är det förstås en faktor att jag måste packa för ett läger jag åker på imorrn och eftersom jag hatar att packa så gör jag vad jag kan för att skjuta upp det.

   Så vad har hänt sedan sist då? En hel del, men samtidigt inte mycket alls. Olle och jag har startat vårt eget "Inför Eurovision Song Contest" eftersom SVT inte kommer visa något i år. All I have to say to that is how dare they? Skandal, är vad det är. Nåväl, vårt Skypemöte var skoj, så får väl försöka se det positiva i det hela. Vilket jag ju är så bra på, höhö. Bästa låten hittills tycker jag i alla fall är Frankrike. Bettingbolagen tror på Italien som vinnare men det tvivlar jag väldigt starkt på (säger jag efter att ha hört 6 bidrag, haha). Vi får se hur det går, helt enkelt.

   En sak jag har tänkt extra mycket på idag är att jag tycker att det är så jobbigt att tänka på framtiden. Kommer jag någonsin få ordning på den här röran jag kallar mitt liv? Kommer jag få ett heltidsjobb, kommer jag bli klar med skolan, kommer jag hitta någon att dela mitt liv med, kanske till och med få en egen familj? Allt det där känns så oerhört avlägset. Jag är liksom 25 år. När jag var liten trodde jag att man blev VUXEN™ när man fyllde 18. Men nu tänker jag fortfarande på "vuxna" som en grupp människor jag inte tillhör. Jag tänker ofta "Vuxna säger alltid si" eller "Vuxna fattar inte det eller det" innan jag inser att jag ju faktiskt också är vuxen sedan ganska lång tid tillbaka. Jag vet, jag vet, det där är helt normalt och typ alla tänker så, men ändå. Det lindrar inte direkt mitt mindervärdeskomplex, om vi säger så.

   En annan sak jag har tänkt på idag, trots att jag verkligen försöker lägga det bakom mig är den där förbannade tinderkillen som börjar på M. Varför var han tvungen att ghosta mig? Och varför kan jag inte bara sluta bry mig? Alltså, det är en sak om man ghostar folk man inte har någon sorts relation med, aldrig har träffat etc. Men vad fan, jag trodde faktiskt att vi var vänner. Kan man då inte vara en ärlig jävla människa och säga "jag vill inte ha kontakt med dig mer" så slipper jag gå och undra. Så onödigt! -.- Inte för att det är första gången i mitt liv som folk man sett som vänner plötsligt försvunnit utan förklaring, men ändå. Kanske har jag till och med själv gjort så mot någon, vad vet jag? För det är ju i alla fall ett som är säkert, jag är långt ifrån perfekt själv. 

   Ok, jag vet inte vad jag svamlar om längre. Blö, det här är ingen vidare dag, hörrni. Men måste väl ta tag i den där packningen och disken nu. Vi ses när vi ses!