En sak som jag är så himla stolt över att jag lyckades med förra året är att jag lyckades sluta med Facebook. Alltså, jag har fortfarande Facebook och när jag får en avisering så går jag in och kollar den, absolut. Och jag använder Mesenger precis lika mycket som förut. Men jag lyckades med det jag har velat sluta med så länge; jag går inte längre in och kollar flödet. När jag går in för att kolla nåns inlägg i exempelvis körens facebookgrupp så ser jag såklart det översta inlägget och jag läser det ibland, ja. Men jag bläddrar inte vidare sen. Jag har varit frustrerad på allt larv som kommer upp där så länge och det känns så skönt att vara av med det. Saknar det inte ett dugg.

 

Nu ska jag ju inte vara skenhelig och påstå att jag har ersatt det här med någon vettigare syssla, absolut inte. Precis som när jag var stolt över att jag hade slutat titta på vanlig TV, så betyder inte det här att jag har blivit en bättre människa och plötsligt börjat ägna mig åt knyppling eller nån annan skitcool hobby. Nej, nej. Livet rullar på som vanligt ändå, jag har bara eliminerat ett stort irritationsmoment och det känns väldigt bra.

 

Är ju då sjukskriven sedan en tid tillbaka tack vare min skidolycka med axelfraktur som följd. Det är inte superkul, måste jag säga. Saknar mitt jobb och är för jävla trött på att ha en arm som inte har full kapacitet. Men men! När det är dags att gå tillbaka till jobbet kommer jag säkert sakna ledigheten.

 

Andra nyheter: jag är igång med Tinder-dejtandet igen. Men har naturligtvis i vanlig ordning lyckats krångla till det för mig. Nåja, med lite tur löser sig den här underliga situationen på något sätt. Eller inte. Det skulle inte heller förvåna mig. Och skulle den inte göra det skulle jag nog inte sörja allt för mycket, tror jag.

 

Jag vete fan om jag någonsin kommer vara villig att lämna singellivet. Det återstår att se, helt enkelt. Haha, det där låter som att jag har one night stands varenda kväll eller nåt, men det var naturligtvis inte alls så jag menade. Jag menade mest bara att jag har svårt att se att jag någonsin kommer vara villig att anpassa mitt liv till någon annan på det sättet som jag förutsätter att man kommer behöva göra om man är i en relation. Vilket också låter som jag har ett jätteupptaget, superintressant eget liv och det är ju inte heller sant. Jag är nog helt enkelt rädd för att eventuellt känna att jag inte kan vara mig själv och göra vad jag vill, när jag vill om jag ska anpassa mig efter en annan person. Typ. Sjukt svårt att förklara hur jag menar, tydligen.

 

Snart kommer jag dra igång med recensioner av årets Eurovisionbidrag här på bloggen, så att ni vet vad ni har att se fram emot. Så då kommer jag vara hyfsat aktiv ett tag, men ni kan vara lugna, det kommer att gå över ;)

 

PUSS!