Jag är nog aldrig så nöjd med mig själv som när jag totalt ignorerar folk som försöker provocera mig. Har hänt mig vid två tillfällen den senaste månaden. Första gången var på Swedbank för några veckor sen när jag satt och väntade på Camilla som skulle lösa in en check. Jag satt och spelade Candy Crush, minding my own business, när ett gäng ungar sätter sig bredvid mig. Först säger dem hej till mig, vilket jag svarar på. Sedan börjar de "provocera mig", bland annat säger pojken "Jag är så cool, jag har en iphone 4, mn skärmen är sönder för jag tappade den när jag skulle gå på toa". Jag bara satt där och spelade utan att röra en min. Such win! ;)

   Andra gången var igår när jag skulle ta bussen hem från kyrkan. Ett killgäng i typ min ålder satt i den bakre delen av bussen. Jag övervägde att stå upp, men gick till slut och satte mig där i alla fall. Jag lyssnade på musik och brydde mig inte om att de hälsade på mig. Sen började de säga massa saker till mig, hörde inte riktigt allt, jag tog nämligen upp mobilen och höjde volymen två snäpp och låtsades att killarna var luft. "U mad bro?" sa en av dem när jag inte låtsades om dem. Lol. First off, jag är inte en kille, second, jag är definitivt inte din "bro".

   Japp, en av mina talanger är att kunna se helt oberörd ut oavsett vad som pågår runt omkring mig eller vad för tankar som rör sig i mitt huvud. Var nämligen lite orolig för att de skulle gå av vid samma hållplats som jag, men det visade jag såklart inte, och de gjorde heller inte det, så no need to worry. 

   Det tråkiga är väl dock att min förmåga att dölja känslor och tankar samt att jag har ett ganska begränsat kroppspråk blir en svaghet i yrkessammanhang, då man behöver ha ett ganska tydligt kroppspråk när man jobbar med barn, plus att man, såklart, ses som osäker och blyg när man inte är så tydlig med vad man tänker och känner. Men det var väl inte direkt någon nyhet att jag funkar så. Alla har vi saker vi behöver jobba på, liksom.

   Men ja, älskar när jag äger ut folk genom att strunta i dem, helt enkelt. Det var min egentliga poäng med detta inlägg ;)

   Annars då? Sitter och skriver hemtenta och lyssnar på Shoreline med Anna Ternheim för typ 40:e gången på 24 timmar. Hello låt-besatthet, I have missed you! Var ett tag sen nu. Hatar dock alla hennes andra låtar, så ingen risk för en ny idol här eller så ;) Camilla älskar henne tillräckligt, haha. PÖSS PÅ ER!