Jag har skrivit många blogginlägg de senaste dagarna, många har jag raderat strax efter publicering, vissa har fått vara kvar, så jag vet inte riktigt vad jag har sagt och inte så att säga. Men, ska väl försöka förklara lite saker och försöka undvika att skriva en hel roman.

   I måndags skulle jag åka till Linköping och ha gruppträff hos Anna. Medan jag väntade på campusbussen ringde jag min praktikplats för att säga att jag skulle komma. Jag fick då reda på att min handledare pratat med min fältmentor (typ den som är ansvarig för att våra placeringar fungerar eller nåt sånt) och hon (fältmentorn) skulle komma på tisdag eftermiddagen för att vi skulle kunna diskutera vad jag behövde göra för att kunna bli godkänd på praktiken, då jag i nuläget inte kan bli det. Detta kom som lite utav en chock för mig, och eftersom lingonveckan gör mig lite lätt känslomässigt instabil, kände jag mig väldigt ledsen efter samtalet, det försvann dock snabbt tack vare min fina grupp.

   Så kom då tisdagen. Ville verkligen inte till praktiken alls, känslan som har kommit smygande blev under dagen desto mer påtaglig; jag vill inte det här längre. Jag vill inte bli förskollärare, jag tycker att det är dötrist att vara här, inte hela tiden visserligen, men skulle aldrig palla att ha detta som heltidsjobb. Dags för mötet dådå, hade verkligen försökt se till att jag skulle kunna hålla mig lugn och bara ta in det som sas och fixa det som behövdes. Men det gick inte, det brast totalt och jag grät i typ en halvtimme i sträck. Tyvärr har jag inte tillräckligt med drama queen i mig för att göra en utstormning ala Jonas Gardell i Stjärnorna på slottet så jag var ju tvungen att sitta där inne med min handledare och fältmentorn  hela tiden. Alltså, saken är ju den att när jag får såna där sammanbrott så funkar det inte att komma med tröstande ord (som väl kanske inte var sådär jättetröstande, I don't know), för då blir det bara värre, det går inte heller att försöka föra en konversation med mig där jag ska säga nånting vettigt och/eller ta ställning till saker, för jag låser mig totalt och kan liksom inte fokusera på någonting annat än "fan, det här går inte, vad ska jag göra, jag kommer inte klara detta, vad ska jag göra, hur tar jag mig ur det här, låt mig få ge upp nu på en gång, etc etc." Men, det kunde ju inte de veta så det blev ju som det blev. Jag fick iallafall en lista med saker jag måste ändra på och sen fick jag äntligen gå hem. Jag hade fortfarande inte lugnat ner mig och kunde inte styra undan tankarna så jag ringde en vän och sa "bara prata om nåt" och så fick jag en stunds distraktion. Det förlängda körrepet och Eurovision fungerade också bra som distraktion, men att försöka sova var svårt, var ju dock rätt utmattad efter dagens känsloutbrott så till slut gick det väl utav bara farten.

   Idag är det som sagt bättre, och visst, jag ska verkligen försöka bli godkänd på praktiken och den sista hemtentan, men det går bara inte att fortsätta den här utbildningen efter sommaren. Så nu vet vet jag varken ut eller in. Men jag orkar inte ta tag i det nu, detta är Eurovision-veckan, på fredag ska jag till Malmö och jag vill bara vara glad, så jag ska försöka allt vad jag kan att vara det, så tar vi verkligheten senare.