Ja, tänk så underligt livet kan bli. Åren går, allting förändras, medan man själv bara sitter kvar på samma ställe och inte hänger med i svängarna. Jag minns när jag var liten och jag tyckte att man blev vuxen när man fyllde arton, för då blev man myndig. Nu sitter jag här, 6 veckor från att fylla 21 och känner hur lite som hänt i mitt liv. Jag har mig själv att skylla för det, men jag gör ändå ingenting för att förändra det. Vet inte hur, tror inte att jag kan, ser inte alltid någon mening med att göra det, ibland är det rätt skönt att vara lat och likgiltig. 

   Vet inte riktigt vad det är jag försöker säga, och känner inte att det jag sagt hittills betyder så mycket, vet inte om det stämmer, men det känns skönt att skriva det ändå. På sista tiden har det nästan känts som att jag har mått dåligt oftare än jag har mått bra. Det är nog inte sant egentligen, men det kan ju kännas så ändå. Jag gillar inte uppmärksamhetssökande "mitt liv är så hemskt"-inlägg på Facebook och bloggar, ändå är det väl just det jag gör nu? Söker uppmärksamhet? Fast nej, det stämmer inte, det sista jag vill är att "prata om det" eller att bli tröstad, or whatever, det känns bara skönt att skriva här för att det ger mig en illusion av att någon lyssnar. Så, visst det är skönt att ha nån som lyssnar på en, men anledningen till att det känns bättre här än öga mot öga med nån är att det sker på mina villkor. Jag kan berätta hur mycket eller lite jag vill, jag behöver inte förklara vad jag menar och jag behöver inte känna att nån tycker att jag är totalt sinnes. Det kan ju sen som läser det här tycka ändå, men jag kan inte se det.

   Äsch, nu låter det som jag inte uppskattar de i mitt liv som skulle kunna lyssna på mig och få mig att må bättre eller nåt, men det är inte det det handlar om heller. Jag uppskattar mina nära och kära, framförallt mina vänner, enormt mycket och det hoppas jag att ni vet om! Det enda jag menar är att jag tycker väl helt enkelt att det är obekvämt att blotta mig" för andra. Ett av de personlighetsdrag hos mig själv jag tycker mindre om, jag "skäms" över att visa känslor. Eller nåt, jag vet inte riktigt, men jag tror det är så. Att börja skolan igen har fått mig att överanalysera mig själv något fruktansvärt och det är väldigt irriterande, men aja. Puss hej!