Asså, ååh, jag blir så arg! Mamma och pappa kom hem från Barcelona nu ikväll och igår spenderade jag hela kvällen med att städa undan i köket, i vardagsrummet, städa toaletterna, diska, imorse gick jag ut med pappersinsamlingen och så bakade jag en kladdkaka. Allt detta gjorde jag för att de skulle komma hem och vara glada. Vad får jag för det? Det första mamma säger när hon kliver in i vardagsrummet: "Men har ni städat undan här?! Jag glömde ju packa ner mina strumpor, de låg ju här nånstans!" En stund senare: "Vet inte ni hur man går ut med soporna?" (Jag hade inte tänkt på att det var fullt i papperskorgen, plus att sist jag försökte komma in i soprummet så funkade inte den nyckeln som mamma sa gick dit).

   Jag fattar inte varför jag anstränger mig? Det spelar ju ingen roll att man anstränger sig för att fixa saker, det finns alltid något annat att klaga på. Otroligt att jag fortfarande inte har lärt mig det... Jag begär inte att de ska säga "Åh, vad fint, du har gjort, vad duktig du är!" och klappa mig på huvudet, jag ville bara att de skulle kunna komma hem utan och börja skälla det första de gör. Men förlåt så mycket, jag ska inte försöka igen.