Det är svårt. Väldigt svårt. Jag förstår att vi har varit dåliga kompisar eftersom vi inte har hört av oss. Men sanningen att säga så har jag inte velat höra av mig. Jag är trött på att höra att du har varit hemma för att du hade ont i huvudet eller hade mensvärk eller whatever. Om jag var hemma varje gång jag typ var trött, skulle jag aldrig vara i skolan. Det som irriterar mig speciellt är alla gånger du till och med har varit och gjort saker på kvällen trots att du har varit för dålig för att vara i skolan(?). För mig går inte logiken ihop där. Och om jag kan gå till skolan trots att jag kanske inte mår tipp topp, känns det som att du också borde kunna det. Jag har kanske fel, det kanske är som du säger att det är något mer än bara vanlig sjukdom. Tror det var nästan tre veckor sedan du var i skolan senast. Man har liksom slutat förvänta sig att se dig i skolan. Jag har till och med fått för mig att du kanske har hoppat av skolan vid några tillfällen. Det betyder självklart inte att jag inte bryr mig. Men det är så svårt, för jag förväntar mig inte att ni ska höra av er och undra hur det är med mig när jag är sjuk, det spelar liksom ingen roll för mig. Vi ses ju sedan när jag blir frisk och det borde i sådana fall var lika naturligt att man frågar varandra hur man mår även när man ses i skolan. Eller? Att folk inte frågar mig hur jag mår när jag inte är i skolan gör inte att jag känner mig mindre omtyckt, så jag kan liksom inte riktigt relatera. Därför borde jag kanske inte uttala mig egentligen. Nej, det är svårt, helt enkelt.
   Idag fick jag tvärtom erfara hur skönt det känns att någon bryr sig om hur man mår även i skolan. Jag har haft en dålig dag i skolan och inte känt mig särskilt glad. Förvånande nog la en i klassen som jag inte "är" med, men som jag dock vet är snäll, märke till att jag inte mådde bra och frågade mig faktiskt två gånger hur jag mådde. Och det kändes skönt att när jag liksom sa var det var så kändes det som att hon lyssnade och förstod. Hon gav till och med tips hur jag skulle klara av det, eller vad man ska säga. Sådan omtanke är nog viktigare för mig, tror jag. Men jag vet inte, som sagt.
(Texten handlar inte om någon i "systerskapet", bara så ni vet, ifall att det inte var uppenbart)