Jag är trött och stressad, men det är ingen nyhet så vi tar något annat istället. Vi kan prata om det faktum att min gråt-tröskel blir så otroligt låg så fort jag sätter mig bakom ratten i en bil, det är helt sjukt! Det är faktiskt väldigt komiskt, måte jag säga (i efterhand, det vill säga ;) ) Idag fick jag världens gråtanfall inför min körlärare bara för att jag inte hittade dragläget i den där förbannat branta backen i Kneippen. Ja, ni. jag kanske måste förklara det komiska i det hela. Jag gråter inte inför folk. Knappt inte ens inför folk jag känner. Jag gråter när jag är ensam, på mitt rum eller något i den stilen. Och jag har precis bytt körlärare så jag har träffat honom två gånger, liksom, hallå? Att köra bil really brings it out in me, så att säga. Och så passade jag ju på att börja tjuta på det mest olägliga stället, också, haha. Mamma har fått stå ut med många gråtanfall under eller efter körning. Vilket också är ganska konstigt eftersom jag även undviker att gråta inför min mamma.
   Det här blev ett ganska knäppt inlägg, men va fan, det är ett inlägg, eller hur? ;P