... för här kommer Karolin, beväpnad och farlig! Så känns det just nu, haha. För idag på ridningen gjorde jag det äntligen. Jag sa ifrån. Tjejerna i min grupp höll som vanligt på att hacka på mig och som vanligt slår jag totalt dövörat till. Tills en av dem säger: "Ja, men det räcker ju om 3 st sår här. Karolin, du kan ju skritta lite så länge." Då vet jag inte vad som flyger i mig men jag säger "Amen, då klagar ni ju på att jag är för långt bort istället" med den mest bitchiga, överlägsna röst jag någonsin använt. Haha, det hade de inget svar på. Och, nej, jag ljuger inte när jag säger att jag inte bryr mig om vad de säger i vanliga fall eftersom jag vet att de inte är mina ridlärare. Jag har bara en ridlärare och henne lyssnar jag på, naturligtvis. Men det var i alla fall kul att ha sagt ifrån en gång. Kanske blir det fler, vem vet?
   I övrigt börjar jag definitivt få rätsida på min tillvaro nu. Skolarbetet är i fas till nästan 100% och jag lever och mår bra!
   Och sen när jag ändå håller på kan jag ju berätta att jag har världens bästa och roligaste mattelärare. Det ni! Tack för mig!