Det känns som om jag aldrig kommer att bli glad igen. Helt seriöst. Det är klart att jag vet att jag kommer att bli glad igen, men just nu känns det som om jag ligger på botten av ett hål med 5 miljarder kilo skit ovanpå. Först fylls hela jag av en underbar känsla av lycka när min mattelärare bekräftar att jo, nationella är 15:e och inte 16:e. Självklart insåg jag att chansen att tiden skulle finnas kvar var ganska liten men ändå. Jag ringde tandläkaren och naturligtvis hade de redan gett bort tiden till någon annan. Alltså, allvarligt jag kan inte vänta till 29 januari. Till 2010. 2010 känns som en annan verklighet som aldrig kommer att komma.  Det känns ungefär lika nära i tiden som min 30-årsdag.Jag vet att jag överreagerar jättemycket, men ni fattar verkligen inte hur det känns. Det känns ungefär som om de just har sagt till mig att "Ja, Karolin, du kommer få ha kvar tandställningen resten av ditt liv". Idag var första dagen det hade varit mindre än en månad kvar....